Alldeles röd

Kapitel 1 Jag heter Eva. Jag är intelligent. Jag gick ut gymnasiet med nästan bara femmor i betyget. Isabell är också intelligent. Jag har alltid försökt vara kritisk och själv ta ställning till olika företeelser och jag tror att Isabell försökte göra detsamma. På så sätt var vi mycket lika, Isabell och jag. Men till utseendet var vi så olika som man kan vara. Jag har en stor kurvig kropp och tjockt rött hår. Isabell var mycket liten till växten, gracil i kroppen. Hennes hår nådde ända till midjan, det var rakt och mörkt och delat mitt på hjässan. Så långt var hon en riktig Isabell. Men resten stämde inte. Ibland tror jag att hennes mamma och pappa inte hade tittat på henne innan hon fick sitt namn, för denna lilla gracila människa såg ut precis som det lilla plasttrollet som jag hade haft stående på min skolbänk i mellanstadiet, om man bara tog hänsyn till ansiktet. Den här kombinationen av älva och troll tyckte jag var fullständigt oemotståndlig. Ändå hade Isabell alltid problem med kärleken. Nej vad är det jag säger? Ändå? Kanske var det just därför, på grund av att hon var som ett främmande ogripbart väsen samtidigt som hon försökte vara så praktisk och rak och förstå verkligheten in i dess minsta beståndsdelar, kanske var det just därför som kärleken var så svår, och när jag nu säger att Isabell hade problem med kärleken, menar jag inte bara det vi vanligen kallar kärlek utan också kärleken till politiken. Isabell hade ett lika passionerat förhållande till den som jag föreställer mig att en pingstvän kan ha till religionen. Allting var mycket annorlunda för trettio år sedan när jag lärde känna Isabell. Politiken tog upp en stor del av våra liv. Politiken och kärleken, och kanske var de två sidor av samma sak. I varje fall hängde de ihop. Jag ska alltså berätta om kärlek, och det är lika bra att jag erkänner meddetsamma. Det var naturligtvis inte bara Isabell som hade problem med kärleken på den tiden. Det gällde lika mycket mig. Beställ    Författaren Utdrag ur kapitel 13 Roger bor i utkanten av staden i en lägenhet på ett rum och kök i en gammal träkåk. Kvällen är smällkall. När Isabell och Eva går dit knarrar snön och stjärnorna gnistrar över dem. I lägenheten är det iskallt för gubben som ska elda är periodare och just nu har han en period och då eldar han inte. Roger börjar med att sätta på ugnen och öppna ugnsluckan. Sedan sätter han på brödrosten. Efter det tänder han alla ljus han hittar och alla lampor också och sedan värmer han någon slags toddy och glögg på spisen så att alla ska bli varma. Det blir de inte fast de är många. Roger har bjudit halva staden. Massor med konstiga människor trängs i Rogers etta. Köket är visserligen rätt stort och rummet också, men folk sitter ändå nästan på varandra och det blir i alla fall inte varmt där inne. De skulle ha kunnat gå hem till Isabell istället, där finns utrymme, men den här brokiga samlingen människor som sitter med jackorna på i Rogers kök och rum, överallt på stolar, på kökssoffan och på golvet vill inte Isabell dra med sig dit. En konstig typ som läser filosofi försöker prata med henne, men det han säger är så underligt osammanhängande att samtalet snart tar slut. Då ger han sig in i en diskussion om astrologi med en kvinna som sitter intill. Hon är innehavarinna till en blomsteraffär och hon låter ofta en astrolog ställa sitt horoskop, berättar hon. En tunnhårig kille i skinnjacka läser upp några omöjliga dikter. En flicka från socialhögskolan har druckit alldeles för mycket och vill ställa sig på kökssoffan och dansa, men där sitter redan tio personer. Hon blir arg och går. Det är som om ingen feststämning vill infinna sig. Först försvinner den uppretade flickan. Sedan försvinner de som sitter på golvet. Vid tolvslaget är bara Eva och Isabell kvar hos Roger. Han skålar med Isabell och ser henne djupt in i ögonen. Han ser alla flickor djupt in i ögonen, men det biter inte på Isabell, inte i dag. Han ska inte tro att han är något. Isabell är ordentligt onykter. Hon har druckit mycket, men vad ska man ta sig till en sådan här hopplös kväll? Så skålar Roger med Eva och Eva tar emot hans blick och låter den strömma in i sin kropp. Köket som de sitter i fylls med elektricitet, inte bara elen från brödrosten som glöder farligt, inte bara lamporna och ugnen. Ett elektriskt band går mellan Roger och Eva, det höjer hennes bröst, far ner mellan hennes lår och låren darrar lite och skiljs knappt märkbart från varandra. Isabell, ger sig iväg, snubblande ner för trappan som böjer sig försåtligt och som har en ledstång som sitter lite löst. "Cykla inte!" ropar Eva efter henne. Nere på gården sätter sig Isabell på cykeln. Det är lite halt och det är lite slirigt. Hon lyckas ta sig ut genom grindstolparna som inte längre har riktig kontakt med det halvt nerrasade staketet. Över henne välver sig stjärnhimlen. Det gnistrar och blinkar där uppe. Hon vänder ansiktet mot stjärnorna, men stannar inte utan fortsätter att cykla. Man måste ha tålamod, tänker hon. Tålamod, tålamod, var är mitt tålamod? De har läst historien om den narraktige gamle mannen som grävde bort bergen i den marxist-leninistiska grundcirkel som hon deltar i. Så tålmodig måste man vara. Hon läser historien högt utantill medan hon cyklar. "Historien om den narraktige gamle mannen som grävde bort bergen!" ropar hon. "Det var en gång en gammal man som bodde norr om två stora berg", fortsätter hon medan hon cyklar förbi ett gäng som förgäves försöker få fyr på en liten raket. De stirrar på henne och pekar, men det märker hon inte. "Bergen stängde vägen för den gamle mannen. Han och hans söner började gräva bort bergen. Grannarna skrattade åt dem. Inte kan man gräva bort stora berg! sa de. Men den gamle mannen svarade: När jag dör kommer mina söner att fortsätta, när de dör kommer mina sonsöner att fortsätta. Varför skulle vi inte kunna gräva bort bergen?" ropar Isabell till gatan och husen och stjärnorna. "Då blev Gud rörd och sände ner två änglar som bar bort bergen på sina ryggar!" ropar hon och vänder åter sitt ansikte uppåt mot himlen. Om hon istället hade sett sin vinglande cykelfärd från ovan hade hon genast slutat cykla. Vit nyfallen snö ligger över vägbanan och döljer alla hala partier. Om snön inte låg där skulle hon inte lägga märke till halkan i alla fall eftersom hon tänker på annat. Hon tänker inte ens på vart hon är på väg. Det är bitande kallt och hon har bara fingervantar, men ingen kyla plågar henne. Hon cyklar från den ena sidan av gatan till den andra, cykelns hjul stöter då och då mot trottoarkanten, men hon håller sig länge upprätt och när hon väl faller omkull faller hon mjukt på berusades vis, som en trasdocka i snön. När hon försöker kravla sig upp från marken känner hon att någon drar i hennes jacka. Det är professorn som står där klädd i ryssmössa och lodenrock. "Du har firat ordentligt ser jag." "Gott nytt år", säger hon, eller försöker säga medan hon lyfter upp cykeln. De står vid en port, hon känner igen den. Han drar upp en nyckelknippa ur fickan, väljer ut en nyckel med viss svårighet på grund av mörkret och så sticker han den i låset och vrider om. Den tunga gallerporten glider upp, han lägger händerna på cykelns styre, hon släpper cykeln och han drar in den genom portvalvet. Recensioner    Beställ    Författaren               Till topp

hem böcker beställ bok författaren tjänster bildarkiv projekt länkar   kontakt