En man sitter vid bordet intill. Han lutar sig bakåt och ser på henne. Det finns hur många människor som helst där ute, så många kvinnor i olika åldrar som han kan titta på. Men det är på henne han ser. Hon kommer inte undan. Hon måste resa sig upp från bordet. De som sitter runt omkring slutar prata. De ser att mannen har ögonen på henne och att hon reser sig upp. Hon kan inte stanna här. Alla märker att mannen ser på henne och att hon känner det även om hon tittar åt ett annat håll.

Hon rusar in i den mörka puben. Först ser hon ingenting. Det var så bländande ljust där ute. Hon blinkar med ögonen, nu ser hon bord, stolar, bardisk. Allt är mörkt. Lampor som lyser svagt, mörkbruna väggar. Hon letar sig fram till toaletten. Det är en smal dörr. Någon har pissat på golvet där inne. Hon går in, hon borde gå ut igen. Hennes sandaler har tunna sulor. Det är kletigt och vått på golvet.

Men hon måste stå och vänta. Dörren öppnas. Hon ser honom i spegeln. Han kommer bakifrån och tar henne om brösten och tränger upp henne mot tvättstället. Hennes bröstvårtor styvnar. Hon flämtar till. Han böjer sig framåt och biter henne hårt i halsen.

”Öh, Pia! Var är du någonstans?”

Inger vinkar med handen framför hennes ansikte. Vinkar stort. Flinar.

Solen lyser. Den har lyst hela dagen. Folk är glada. De skrattar. De pratar högt. Allting är löst och ledigt. Sommarkläder. Bruna armar.

”Du hör ju inte. Här har jag suttit och pratat en lång stund och du hör ingenting!”

Utdrag ur kapitel 1

Pia och Bengt Hansson skulle aldrig ha kommit på tanken att gifta sig i en kyrka. De gifte sig borgerligt i Köpenhamn 1975 med två goda vänner som vittnen. Familjerna meddelade de först efteråt.

Pia blundar och försöker komma ihåg hur det kändes att komma ut genom rådhusets port den gången. Det var vår, det var varmt. De har ett foto hemma där alla fyra bröllopsdeltagarna trängs vid HC Andersenstatyn. Det fotot är inte uppsatt på väggen med ram runt. Det skulle aldrig ha fallit Bengt och Pia in att gå till en fotograf för att få ett riktigt bröllopsfoto. Den bild de har är ett amatörfoto taget av en vänlig förbipasserande köpenhamnare som lånade Bengts kamera och knäppte ett kort där motivet blev både snett och suddigt.

Lika suddig är gestalten på bildväven som hänger på väggen mitt emot träsoffan, där Pia sitter. Korset på väven är stort och tydligt och blått, duvan som svävar ovanför är tydlig, men människogestalten som sträcker sin hand upp mot duvan är suddig och ogripbar.

Pia sitter i entrén till kyrkans kursgård därför att hon och hennes man har varit med på ett bröllop. Brudparet nöjde sig inte med att gifta sig i kapellet på kyrkans kursgård. Hela bröllopsfesten gick av stapeln där och alla gästerna har övernattat i de röda byggnaderna. Visserligen är trakten naturskön och Pia är glad över att brudgummen och bruden har funnit varandra. Men måste de dra in en präst som pratar om gud i ceremonin?

Hon tittar på klockan. Sedan tittar hon på bildväven igen. Varför är människogestalten så suddig? Människorna som rör sig i entrén är högst påtagliga. De kommer med väskor, de pratar med varandra, de skrattar. Många ser trötta och glåmiga ut, de har väl inte sovit så mycket. De flesta är sådana som hon, lärare, bibliotekarier, handläggare av olika slag. Där ser hon plötsligt Inger, hon syns i mängden. Inger är längre än de flesta kvinnor. Hennes kortklippta mörka hår är fullt med gelé och testarna spretar åt alla håll. Hon står i entrén till kyrkans kursgård och spanar efter sin man precis som Pia tittar efter sin. Sina män ser de inte, däremot varandra.

Inger lyser upp och går mot Pia. Strax står hon framför Pia och sträcker fram sitt huvud. Det brukar hon alltid göra när hon har frågat något och väntar på ett svar. Hon ser ganska rolig ut när hon sträcker på halsen så där. Ibland misstänker Pia att Inger hör lite illa.

”Var har du Bengt?” frågar Inger.

Pia suckar uppgivet.

Inger ser sig omkring. Så sjunker hon ner på soffan bredvid Pia.

”Nej var karlarna är har vi ingen aning om”, säger hon och petar Pia i sidan och skrattar. Pia skrattar inte.

”Vi är försenade. Och det vet han.”

”Men visst blev det ett fint bröllop,” säger Inger. ”Jag blev riktigt rörd. Hon var så söt med de där skära rosorna i håret. Det gjorde du bra.”

”Pappa. Det var hans rosor. Det vet du väl.”

”Ja, ja. Men var det inte en bedrift att lura av din rostokiga pappa så många fina rosor på en gång?”

”Jo, det var väl det. Han har inte många kvar, så här sent på året. Du vet hurdan han är. Men jag förklarade att jag hade lovat Margareta att stå för blomsterbiten. Det här blev ju så dyrt för dem ändå. Och det man har lovat ska man hålla, det har alltid varit min pappas åsikt.”

”Hälsa honom från mig. Utan hans insats hade det här bröllopet inte blivit hälften så fint. Det var så vackert med alla dessa hemodlade rosor. Köpta rosor ser aldrig så naturliga ut. Och de var så många.”

Pia rynkar på näsan och böjer sig mot Inger och viskar:

”Ibland tycker jag att det var bättre förr. Vi gifte oss inte i kyrkan till exempel.”

Inger ser frågande ut. Det är som Pia länge har misstänkt. Inger hör lite illa. Hon vill att Pia ska upprepa sitt yttrande. Men om hon ska göra det måste hon tala högt och tydligt. Det vill hon inte. Det är en sak att hon hellre skulle ha velat vara med på ett bröllop där kyrkan inte var inblandad. Men hon har inte märkt att någon av de andra bröllopsgästerna har uttryckt sådana åsikter, inte ens Inger. Då kan hon ju inte sitta här och skrika: ”Vi gifte oss inte i kyrkan” så att alla människor som står och tar farväl av varandra här i entrén vänder sig om och undrar vad hon menar.

Pia frågar istället:

”Vad hade du på dig när du gifte dig?

Inger tänker efter en stund. Så säger hon:

”Ja, det är lustigt. Varenda gång man är med på ett bröllop tänker man på sitt eget. Det hjälper inte att det här brudparet är i vår ålder och har vuxna barn. Man tänker på sitt eget. Ja, det var andra tider. Jag gifte mig i en stor rutig skjorta och ett par trasiga jeans. Det är sant. Per hade frack, nej inte frack, det heter det inte, vad sjutton, bonjour heter det. Han lånade den av en kille han kände som alltid brukade gå omkring i bonjour och svart hatt. Han tyckte att det var tufft.”

Pia tittar på Inger som sitter bredvid henne. Solen skiner in genom glasdörrarna. Det lysande fältet på golvet når precis fram till Pias fötter. Hon sträcker på benen så att tårna kan få del av värmen. Det är lite kyligt i rummet eftersom dörrarna hela tiden öppnas av människor som ska in och ut. Ingers ben når långt ut i solfältet. Pia har alltid avundats Inger hennes långa ben. Hon kan ha de där stora svepande kläderna som Pia alltid har velat ta på sig men som hon skulle se förskräcklig ut i. Stora vida linnebyxor och långa vidlyftiga tunikor. Det var något sådant Inger hade på sig i går kväll. Det var mycket vackert i olika gröna nyanser. Om halsen hade hon en kraftig handsmidd silverring. Om Pia tog på sig något sådant skulle hon bara se sjuk ut.

Hon suckar igen.

”Varför tar du inte bilen och kör”, säger Inger. ”Bengt kan åka med oss. Vi har inte bråttom.”

”Jag vill faktiskt åka hem tillsammans med Bengt.”

Inger skrattar och petar Pia i sidan en gång till.

”Jag vet. Man får lite romantiska griller i huvudet vid sådana här tillfällen.”

Beställ    Författaren     Recensioner             Till topp