När inte jag ringde och försökte få tag i Roger gjorde Inger det. Hon är sådan, klampar på som den värsta plåtniklas. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Men inte hade hon mer framgång än jag.

Jag blir så arg! skrek hon.

Jag förstår inte varför du inte sparkar sönder lägenheten eller slänger in en bomb genom hans fönster!

Jamen han känner sig lurad, sa jag.

Lurad! vrålade Inger.

Han ville ju inte ha något barn. Det var ju inte meningen. Jag gjorde ju inte abort. Och så blev det tre stycken dessutom.

När jag sagt det blev hon arg på mig också. Hon hörde inte av sig på en vecka.

Sedan kom hon tillbaka. Hon började klä på trillingarna, som blev alldeles stillsamma och storögda inför denna vilda och beslutsamma kvinna. Det var vinter då igen och det var mycket kläder som skulle på. Ofta var det så att när man klätt på den siste hade den förste bajsat på sig. Jag tror att de både glömde att bajsa och att kissa i ren förvåning, hon hävde med dem och dunsade ner deras små vadderade stjärtar i golvet på ett sätt som de knappast varit med om tidigare. Men de blev inte rädda. De blev förvånade först och sedan blev de glada. De kände att något spännande skulle hända.

När hon var färdig med barnen pekade hon uppfordrande mot mina ytterkläder och sa att nu måste jag skynda mig så att vi hann dit innan någon av dem sket på sig. Om de skulle skita på sig senare när vi kommit fram skulle hon bara tycka att det var bra. Det får ni gärna göra, gullnosar, sa hon och pluttrade lite med barnen och gned sitt ansikte mot deras runda.

Hon hade ställt bilen utanför min port och den var redan lappad när vi kom ner. Hon fick en böteslapp till den dagen när hennes bil stod utanför porten till Rogers kontor, men det sket hon fullständigt i, sa hon. Det var det värt.

Rogers kontor var elegant. Det såg ut precis som jag hade väntat mig. Jag hade aldrig varit där förut. Det var äggskalsfärgade väggar med litografier på och svartbruna skinnmöbler, designade av någon framgångsrik formgivare, det är jag säker på. Vid ett långt böjt äggskalsfärgat bord satt en sekreterare. Hon blev inte glad när vi kom.

Inger stegade fram till sekreteraren och frågade efter Roger. Han var inte inne, sa sekreteraren. Och hon tvivlade på att han skulle visa sig på kontoret den dagen. Hon mumlade något om möte med kommunens produktionsstyrelse.

Ska vi tro på det? vände sig Inger till mig. Det stod skrivet i hennes ansikte att hon inte trodde på sekreteraren. Det såg alla som var närvarande i rummet. Ja, inte trillingarna. De var fullt upptagna med att försöka åla sig ner från soffan, eldröda i sina runda ansikten på grund av de varma kläderna. Vi började klä av dem. När vi var färdiga sprang Inger ner till bilen och hämtade blöjor och välling och nappflaskor och bananer som hon hade slängt med i största hast när vi åkte. När sekreteraren såg henne komma in med allt det där i famnen sa hon att det nog var bäst att vi gick. Hon skulle framföra till Roger att vi varit där så skulle han höra av sig sen.

Vi stannar, sa Inger. Jag tyckte att alltihop var fruktansvärt pinsamt. Men jag hade inte sovit mycket natten innan, för Olle hade hållit mig vaken. Han somnade nu så sött i min famn och jag hade velat göra detsamma. Jag hade inte kraft nog att genomföra någon förändring. Jag satt där jag satt. Och om sanningen ska fram var jag nog lite förtjust också. Men mest pinsamt berörd.

Sekreteraren tyckte inte om situationen. Var gång någon av Rogers kollegor gick genom rummet stirrade de undrande åt vårt håll. När en av dem gick förbi oss andra gången, vände han sig till sekreteraren. De förde ett viskande samtal. Då och då tittade kollegan på mig och på Inger och på de tre barnen. Jag kände mig som något som katten hade släpat in. Jag ville säga: Ja, jag är arbetslös. Men jag har faktiskt en jur. kand. från sjuttiotalet. Jag är akademiker. Jag har lika hög utbildning som ni. Inger här, hon jobbar på länsstyrelsen. Vi är inga socialfall. Men jag kände mig som ett i mina gamla långbyxor och billiga vinterstövlar. Visst kom det pengar varje månad. Även om Roger inget betalade så fick jag från försäkringskassan. Men det kostar att skaffa tre exemplar av allt.

Sedan började jag plötsligt fnittra, trött som jag var, ett sådant där fnitter, som inte vill sluta. Jag hade kommit att tänka på att det var absurt att kalla mig arbetslös, så mycket arbete som jag hade.

Då sa Rogers kollega något till sekreteraren. Sedan gick han därifrån, in genom en mörkbrun dörr, till sitt kontor, antar jag. Och sekreteraren sa att nu måste vi ge oss av därifrån.

Vi stannar, sa Inger.

Jag förstår sekreteraren också. Det var inte lätt för henne. Hon hade fått i uppgift att få ut oss ur kontoret. Vi satt där som fastklistrade. Ja inte Sebastian och Patrik. De var redan långt ute på golvet, kröp omkring och drog i allt de hittade. Patrik hade nått fram till en stor Benjaminfikus som stod i ett hörn. Han skulle säkert nå upp till krukans kant. Där fanns lecakulor eller till och med jord. Han borde stoppas. Men Inger bara tittade på honom och log och sa att de är bra söta när de är små. Och jag hade lille Olle sovande i mitt knä.

Eftersom sekreteraren inte kunde lyfta ut oss med egen kraft lyfte hon telefonluren för att få hjälp. Men då sa Inger att hon kände en reporter på lokaltidningen. Det skulle inte bli bra reklam för konsultbyrån om det kom fram till allmänheten att en delägare hade tre ungar som han fullständigt struntade i. Och att barnen och deras mor blev utlyfta med hjälp av polis när de ville besöka fadern. Hon känner ingen på tidningen vad jag vet. Men sekreteraren la ner telefonluren igen och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle göra. Efter en stund reste hon sig hastigt och gick ut genom den bruna dörren. Några papper fladdrade ner på golvet, när hon svepte iväg. Jag är säker på att det aldrig hände henne i vanliga fall. Sebastian var närmast de skojiga papperslapparna. Han började snart tugga på dem till Ingers förtjusning. Men vi hejdade honom naturligtvis. Han kunde ju bli sjuk.

När Roger kom hade vi börjat ge dem banan. Olle hade vaknat och skrikit. Inger hade bankat på den bruna dörren och frågat var pentryt fanns, vi behövde värma vatten till välling. Hon fick inget svar, jag vet inte vad de gjorde där inne. Så vi skrapade banan med tesked och stoppade i de små munnarna. Jag är rädd att lite klet fastnade i soffan. Barnen blev väldigt kletiga också och vi hade inte ombyteströjor till dem, bara byxor, så jag är rädd att en del klet även hamnade på golvet.

Det är synd att det inte är Roger som städar här, sa Inger och just då öppnades dörren till trapphuset. Där kom Roger inrusande med rockskörten flygande efter sig, en hand på hatten, han såg inte bananskalet som hamnat på golvet. Han kanade iväg och satte sig på ändan med en duns, mitt på en bajsblöja som låg i ett hörn, turligt nog hopvikt. (När de inte kan tala om för oss var vi ska lägga dem, hade Inger sagt och placerat blöjan där. Hon är lite barnslig ibland faktiskt, Inger. Det fanns en toalettdörr alldeles vid ingången. Det kunde vi inte undgå att se.)

Roger reste sig upp. Jag tror inte att han fick något bajs på rocken, men han tog av den och hängde den på en galge. Den luktade kanske. Han såg på mig med de där bruna ögonen och jag blev förvånad för jag kände att om han hade bett mig stanna eller komma hem till honom eller bjudit mig på restaurang eller något annat, då hade jag sagt nej. Men jag såg att han inte hade glömt allt. Hatten däremot hade han glömt. Den satt kvar på huvudet fast han hade hängt av sig rocken. Han såg på mig länge, han rörde vid hattens kant, obeslutsamt, en gest som jag aldrig tidigare hade sett honom göra. Sedan såg han på trillingarna, en efter en. Patrik först som hade fått en nappflaska i rullning tvärs över golvet. Jag vet inte hur han hade fått tag i den. Sebastian som drog i Benjaminfikusens blad och växten började luta betänkligt och jag slängde iväg Olle till Inger och rusade dit i sista stund. Växten välte, krukan sprack, jord spridde sig på golvet, men barnet hann undan. Sist såg Roger på Olle som genast börjat gallskrika när han hamnat i Ingers knä. Han är så känslig, Olle.

Jag vet inte hur lång tid som gick. Det kändes som väldigt länge. Roger stirrade från barn till barn. Ingen sa något. Inifrån den bruna dörren hördes ett dämpat mummel. Till slut stod jag inte ut längre. Jag tog Sebastian och Patrik under vardera armen och rusade iväg. Inger kom efter. Vi mötte ordföranden i kommunens produktionsstyrelse i porten, talade Inger om för mig sedan. Jag hade inte känt igen honom, kom knappt ihåg att vi mött någon alls, fast han brukade förekomma i tidningen.

Om boken     Recensioner     Beställ boken       Till topp